Visingsö strandlinje är fascinerande och skiftande. Här finns både klippor, sand- och stenstränder och trolsk grönska. Den är troligen den del av Visingsö som förändras mest, men ses av bara ett fåtal. Vattnets och vindens krafter skapar såväl dramatiska som rogivande miljöer. 

Landhöjningen i norra Vättern är ca 3 mm medan den är ca 2 mm i söder. Effekten blir att Vätterns vatten runt Visingsö stiger 1 mm per år, vilket innebär att tidigare strandområden, hamnar och liknande, som anlades under järnålder och tidig medeltid, idag kan återfinnas på sjöbotten. Till detta medverkar även vind- och vattenerosionen i form av högt vattenstånd, kraftigt regnande samt västliga och sydliga vindar. Jordmassor lossnar från strandbranterna och sköljs ut i Vättern framförallt på öns södra, västra och norra stränder. Man beräknar att Visingsö krymper med omkring ett tunnland varje år. På utsatta ställen var nog strandlinjen för 1000 år sedan mer än 50 meter längre ut än där den är idag. 

De enda synliga bergarterna, lerskiffer och sandsten, är de s.k. Visingsöformationerna. De bildar i sydost raukliknande former, även kallade Näsbo stallar, med grottor och hålor frammejslade av sjön genom årtusendena. 

Det finns två jordarter på ön: ett sand- och gruslager i en sträng från Tunnerstad i norr till Stigby i sydost samt områdena med lera på underliggande sand- och gruslager norr om Kumlaby och på största delen av öns östra och västra delar. 

Östra strandlinjen utom Erstad/Ed i norr har sammanhängande växtlighet i form av träd och buskar. Det är också den delen av strandlinjen som utsätts för minst vind- och vattenerosion. 

Nedanstående bilder från 2006-2012 visar exempel på hur strandlinjen såg ut vid fototillfället. Vi börjar vandringen längst ner i sydväst bredvid fyren och går norrut på västra stranden, rundar norra udden och tar oss med båt tillbaka från Erstad till Näs längs östra stranden. 

Text och foto: Mats Svensson